Blog

 

Har du inte läst Del 1 kan du klicka här.

 

Del 2 av 3

 

 

Sommaren 2011 åkte vi till Stockholm igen. Mellan dessa två resor så stod utvecklingen i princip stilla, men nu bestämde vi oss för att ta tag i det igen, på riktigt denna gången. Vi hade tydliga regler för att tvinga oss att ta tag i det den här gången!

 

 

Vi hittade en studentlägenhet som en tjej hyrde ut vid Gärdet i Stockholm och strök allt i våra kalendrar 1 månad framåt.

Vi satte igång direkt när vi lämnat Carls lägenhet i Göteborg, sa vi i alla fall. Vi hade planerat att flirta med tjejer på väg till tåget, ingen av oss vågade förstås…

 

 

I Stockholm 2011 så skrev vi dagbok. Här är ett utdrag från Nils dagbok första dagen:

 

Tåget mot Stockholm och den nya delen av våra liv avgår klockan 10.02 från Göteborg. Vi vaknar hemma hos Carl runt klockan 08.00. Otroligt svårt att komma upp ur sängen, det undermedvetna vill helst att min hjärna över natten glömt vad jag vill göra med mig själv och mitt liv. Tierra Azul med Vibrasphere hjäpte mig upp och att komma igång. Vibrasphere – Tierra Azul.
Tåget rullar in i Sthlm, tydligen världens vackraste huvudstad enligt någon okänd källa men välkomnandet lämnade oss chockade! Det kostar 10SEK!!! att gå på toa på Stockholms Central!! Skäms Stockholm, Skäms Sverige! 

 

Väl i Stockholm behövde vi tvinga oss själva ut på stan för att sätta igång. Skillnaden detta året var att det var nu eller aldrig. Tog vi inte tag i det nu så skulle vi aldrig göra det, något som ingen av oss skulle kunna leva med.

 

 

Vi var fortfarande rädda för att gå ut och göra detta men denna gång tog vi mindre steg för att komma igång.

Förra året i Stockholm märkte vi att för varje tjej vi gick fram till en dag blev rädslan lite lättare att kämpa igenom. När man vaknade nästa dag var man däremot tillbaka på noll igen och det var lika svårt igen. 

Vi var desperata efter något som kunde hjälpa oss ta första steget. Det var nu vi bestämde oss för att testa vår nya teori. Är det lättare att gå emot en ny rädsla när man nyss gått emot en helt annan? Vi började nu skrika i backen upp till tunnelbanan varje dag innan vi skulle ut.  Att skrika på en allmän plats var något vi var rädda för och efter att ha gjort det blev det alltid lite lättare att senare ta kontakt med en främling. Varning i denna film skriker vi i en minut, så sänk ljudet.

 

 

Vi började förstå att alla rädslor hänger ihop, går man emot en blir nästa lättare. Vi började fundera på saker som vi var rädda för som skulle kunna få oss att komma igång och underlätta att ta det första steget när vi kom ut i verkliga livet.

Här är några exempel på vad vi kom på:

Nils gör en Time Out

Carl skriker på Sergels Torg

Carl skyperinger till USA

Att skrika på Sergels Torg var, tro det eller ej, för oss lättare än att gå fram till en tjej och säga vad vi kände när vi såg henne. Och efter att ha skrikit var det lättare att tvinga kroppen till att göra vad vi verkligen ville. Vi använde det som uppvärming inför de tuffa sociala situationerna som vi sedan utsatte våra kroppar för. Vi såg detta som stödhjul som skulle hjälpa oss gå emot första rädslan och som vi senare skulle ta bort, för vem vill behöva skrika eller lägga sig på gatan varje gång man går ut för att kunna vara sig själv?

Efter att ha gått emot några rädslor i rad kom vi in i ett speciellt tillstånd, då rädsla och hämningar dämpas. Det är som att kroppen ger upp att försöka stoppa dig från att utsätta dig för “fara” och istället ger dig extra energi som hjälper dig att klara faran. Vi upplevde detta redan 2010 men då hade vi inget namn för det. Idag kallar vi det state, flow, social energi eller socialt momentum. Läs mer om socialt momentum här.

 

 

Förutom skrikplanen för att komma igång lockades vi återigen tillbaka till planerat material och tekniker. Till Stockholm 2011 kom vi förbredda med intränade raggningsrepliker eller “openers” som vi funderat ut, och tekniker för hur man skapar attraktion för att träffa tjejer på gatan, på nattklubbar, ja överallt.

Vi hade med oss utskrivna fusklappar i bakfickorna där vi hade planerat vad vi skulle säga till tjejerna vi pratade med. Dessa gick vi alltså runt med varje dag och kikade på när vi kände att vi behövde det, även ute på krogen.

 

 

Att vi hade planerat vad vi skulle säga hjälpte oss mycket i början, då kunde vi i alla fall inte längre skylla på att vi inte kom på något bra att säga.

Stressen att gå ut och gå emot våra rädslor hade sitt pris. Vi kom hem utmattade varje dag. Kroppen tror att du utsätter den för något som kan resultera i död och den befinner sig i konstant stress. Detta beror på en medfödd rädsla, läs mer om social rädsla här. Detta var något vi hade svårt att acceptera i början men efter några dagar i Stockholm tänkte vi om. Carl märkte att han hade fått pigmentfläckar på handen och vi gick till en läkare som frågade om han varit utsatt för ovanlig stress nyligen. Läkarens bedömning var att hyperpigmenteringen var ett resultat av stora hormonförändringar och efter detta var det genast lättare att förstå att rädslan inte bara fanns på en mental nivå.

 

 

Efter att ha varit ute i några dagar fattade vi på riktigt att vi inte var besatta av detta på grund av tjejer. Vårt mål är att bli fria i alla situationer och kunna prata med vilka vi vill, när vi vill. Vara oss själva och avslappnade i alla situationer. Att nå Social Frihet. Att kunna ha lika roligt och vara lika självsäkra oavsett om vi är tillsammans med kompisar eller helt ensamma. Att bli attraktivare och ha lättare med motsatta könet blev från och med nu bara en bonus.

Vi visste att det fanns människor som kan komma till vilken tillställning som helst utan att känna någon, och efteråt känna alla på festen. Dessutom bidragit till att alla på tillställningen hade en bättre kväll. Vi ville bli mer sociala. Varför ska vi acceptera något annat hos oss själva än att i alla fall försöka bli personerna vi vill vara?

Det var nu dags att gå emot vår ultimata rädsla, att gå ut ensam och nykter. Nils var först med att ta steget. Såhär gick det:

 

 

Nils:
Jag var otroligt nervös och jag är stolt att jag ens vågade börja prata med någon. Mitt första samtalsämne är en påhittad historia för att komma igång och ha något att prata om.

(Carls första försök kan ni se snart i Del 3)

Vi fortsatte använda tekniker och planerat material och i perioder fungerade det verkligen men det tog bort vad som är underbart med att träffa nya människor, spontaniteten.

Carl:

Efter att ha varit ute en hel dag och använt våra intränade openers och pratat med massa tjejer på stan, så fick jag ett flipp när vi kom hem. Jag sa till Nils:

“Jag orkar inte lära mig massa lines och tekniker längre, jag vill bara vara mig själv! Jag vill bara vara ärlig och prata om saker jag gillar.”

Idén om ärligheten föddes. Detta blev senare en av grundpelarna i Social Frihet. Vi började även märka att vi inte utvecklade vår sociala förmåga lika fort när vi använde planerat material. Dessutom vill vi inte bli omtyckta för vad vi säger utan för vilka vi är. All planering var bara osäkerhet från vår sida och vi bestämde oss för att vi skulle fokusera på att vara ärliga, att vara oss själva. Vi började på nytt igen och från och med nu försökte vi uttrycka vad vi kände i alla situationer. Det var nu det släppte på riktigt för oss.

 

 

Carl: 

I början när vi gjorde detta var det sådan psykisk stress att vi spände oss jättemycket varje gång vi gick fram till en tjej. Därför märker ni t.ex. att jag flämtar efter en av mina “approaches”. Om jag blev avvisad av en tjej så blev jag jättenere och ville gå hem, men viljan att utvecklas tvingade mig att fortsätta.

 

Med tiden blev det lättare att ta motgång. Vi insåg saker som att många är upptagna, vissa har en dålig dag och att det inte spelar någon roll. Ingen som precis träffat dig kan avvisa dig för den du är. De känner dig ju inte! De kan bara avvisa sättet du tar kontakt på. Detta går, som tur är, att träna på.

Det var dags att inte ta något personligt. Detta gav oss otrolig frihet.

Men trots många motgångar och nej märkte vi att inget uppskattas mer än en genuin komplimang och den goda responsen gjorde att det var lättare att motivera sig till att fortsätta.

 

 

Snart behövde vi inte heller skriken längre, även om det kan vara skönt och hjälpa ibland. Mot slutet av resan räckte det att vara lite extra social, till exempel säga hej till grannen, för att komma igång och våga prata med första tjejen och på så sätt komma närmare socialt momentum.

Efter att nu ha övergett tekniker och planerade saker att säga insåg vi att säga vad vi känner i stunden, att vara ärlig, var det som gjorde oss mest självsäkra. Till exempel i början gjorde vi allt för att dölja att vi var nervösa. Men vi insåg sedan att det gjorde oss mycket mer självsäkra och det gick mycket bättre när vi stod för att vi var nervösa istället.

Att uttrycka vad vi kände löste också genast ett annat problem vi hade. I början när vi lärde oss att prata med tjejer hamnade vi ofta i kompiskonversationer med tjejer vi var intresserade av men detta löstes så fort vi talade om vad vi kände, till exempel genom en komplimang.

Självsäkerheten vi byggde upp genom att alltid vara ärliga visade sig också vara det som gav oss bäst resultat.

Så vi kom fram till detta:

Ärlighet >>> Självsäkerhet >>> Attraktivitet

I Del 3 kan ni följa vår fortsatta utveckling och läsa en introduktion till Social Frihets datingguide som bygger på just detta.